Foto Kenneth Bengtsson

I den norra delen av Jungfrusundsåsens natur-och fritidsområde upptäcktes nyligen av Bo Nylén en ny växtplats för vätteros (Lathraea squamaria), en säregen växt som saknar klorofyll och sålunda saknar gröna blad och som därför inte kan ta upp koldioxid ur luften. Hela växten är rosaröd och den kan bli ett par decimeter hög. Den blommar redan i april – maj, men tidigt är den svår att upptäcka bland fjolårslöven. Bladen omvandlas till fjäll längs den tjocka köttiga stjälken. Blommorna sitter i en axlik klase och de pollineras av humlor. Blommorna har en vit treflikig underläpp och en rosaröd överläpp. Fröna är kopplade till en köttig struktur (arillus) som lockar myror att ta med dem till sin stack, och på så sätt sprids fröna.

Vätteros har tidigare räknats till familjen lejongapsväxter, men i en modern flora, som t. ex. Upplands landskapsflora, förs den till familjen snyltrötter (Orobanchaceae) tillsammans med ögontröstar, spiror och skallror, vilka också är hel- eller halvparasiter. Vätterosen finns i södra och mellersta Sverige på mullrika marker, men den är mindre vanlig.

Hur kan då denna växt klara sig utan klorofyll? Jo, genom att den är en parasit på andra växter, framför allt hassel, men ibland även på klibbal och asp. Vätterosen på Jungfrusundsåsen växer just under hasselbuskar, i ett hässle. På så sätt kan få den näring som den behöver.

Området på Jungfrusundsåsen har nyligen gallrats och det är känt att vätteros då gynnas av multnande rötter och stubbar.

Namnet har uppkommit genom att den liksom vättarna lever större delen av sitt liv under jord. Vissa år återser man kanske inte vätterosen i skogen. Den lever då en tid endast underjordiskt, och den kan där till och med utveckla små, slutna blommor.

Bild ur Nordens flora publicerad av professor Carl A. Magnus Lindman åren 1901-1905.